Paxar tvåa
Jag satte upp tvättlinor kors och tvärs genom rummet igårkväll. Två stycken gick av under natten så nu har jag bara tre kvar. Det roliga med att gå igenom tvätten är att inse hur otroligt mycket grejor jag skulle kunna lämna ifrån mig, plagg som jag bara har på mig när jag vet att jag kommer få skit eller färg på mig. Freeshopen på Verket nästa!
Holla om det är nån som är sugen på att genomgå en fullkomlig rehabilitering och bli straight edge med dangerdave. Vi kommer att ha skitkul hela tiden.
+ Det är billigare än öl!
1 Jag ska bli soldat när jag blir stor.
2 Men är du inte rädd för att bli skjuten av fienden?
1 Inte ett dugg, det är jag som är fienden.
Klart man kan göra ett blogginlägg om att blogga.
"du är verkligen skitdålig på att uppdatera din blogg."
Ja, jag har svårt att motivera mig själv att skriva blogginlägg när jag inte vet vem jag skriver dom för. Det beror också på en slags prestationsångest. Ska jag "visa upp mig" på ett sätt som jag redan från tycker känns lite konstigt så vill jag att det ska vara intressantast i hela världen och väl genomtänk. Men något jag tycker är förfärligt kul och bra kan jag ångra djupt att jag kommit på bara en timme efteråt.
Sedan kan jag bli ganska paranoid också. Jag börjar må väldigt dåligt om jag träffar på någon människa som visar sig veta saker om mig. Skola, ansikte, namn, syskon, ålder är okej, men börjar det bli för mycket så vill jag bara avbryta och gå därifrån, jag har till och med blivit otrevlig utan att förstå varför. Otrevlig försvarsmekanism.
Skulle jag skriva en massa saker om mig själv i en blogg och sen träffa på någon jag inte känner som visade sig ha tagit del av den kunskapen så vet jag inte hur jag skulle reagera och hela det scenariot skrämmer mig också. Den gången skulle jag iallafall veta var personen hittat informationen.
Jag brukar i regel tycka att bloggar som är utformade som dagböcker är lite ~löjliga~ att läsa. Någon kanske skriver om sin resa fram och tillbaka till jobbet som kanske var lite annorlunda den dagen. Det är sånt där alldagligt prat som jag inte skulle ha något som helst emot att lyssna på, men när jag läser det i blogginläggsform så snurar mest de sarkastiska tankarna "Oj hjälp. Här kommer historien om min resa på tunnelbanan som är så intressant att det är värt 10 minuter av den här personens liv att läsa!", men det är troligtvis bara ett tråkigt attitydproblem hos mig själv och jag läser gärna precis såna inlägg av människor som jag redan känner. Det här inlägget är nog precis ett sånt inlägg som jag skulle himla med ögonen efter att ha läst. Men nu känner jag ju mig själv, så jag skulle kanske uppskatta att läsa det här om dangerdave inte tar bort inlägget efter fem minuter, för det brukar han göra.
Tredjepersonskul del 4.
Ja, jag har svårt att motivera mig själv att skriva blogginlägg när jag inte vet vem jag skriver dom för. Det beror också på en slags prestationsångest. Ska jag "visa upp mig" på ett sätt som jag redan från tycker känns lite konstigt så vill jag att det ska vara intressantast i hela världen och väl genomtänk. Men något jag tycker är förfärligt kul och bra kan jag ångra djupt att jag kommit på bara en timme efteråt.
Sedan kan jag bli ganska paranoid också. Jag börjar må väldigt dåligt om jag träffar på någon människa som visar sig veta saker om mig. Skola, ansikte, namn, syskon, ålder är okej, men börjar det bli för mycket så vill jag bara avbryta och gå därifrån, jag har till och med blivit otrevlig utan att förstå varför. Otrevlig försvarsmekanism.
Skulle jag skriva en massa saker om mig själv i en blogg och sen träffa på någon jag inte känner som visade sig ha tagit del av den kunskapen så vet jag inte hur jag skulle reagera och hela det scenariot skrämmer mig också. Den gången skulle jag iallafall veta var personen hittat informationen.
Jag brukar i regel tycka att bloggar som är utformade som dagböcker är lite ~löjliga~ att läsa. Någon kanske skriver om sin resa fram och tillbaka till jobbet som kanske var lite annorlunda den dagen. Det är sånt där alldagligt prat som jag inte skulle ha något som helst emot att lyssna på, men när jag läser det i blogginläggsform så snurar mest de sarkastiska tankarna "Oj hjälp. Här kommer historien om min resa på tunnelbanan som är så intressant att det är värt 10 minuter av den här personens liv att läsa!", men det är troligtvis bara ett tråkigt attitydproblem hos mig själv och jag läser gärna precis såna inlägg av människor som jag redan känner. Det här inlägget är nog precis ett sånt inlägg som jag skulle himla med ögonen efter att ha läst. Men nu känner jag ju mig själv, så jag skulle kanske uppskatta att läsa det här om dangerdave inte tar bort inlägget efter fem minuter, för det brukar han göra.
Tredjepersonskul del 4.
